Ska man tillbaka till sin älskade sport?
I 3.5 år har jag varit ifrån denna fantastiska sport. Eller, jag försökte. 2013 blev jag sjuk och fick inte hålla på med något som hade med denna sport att göra. Tog mig 2 år innan jag accepterade hur saker och ting var och fick sluta. Något jag har kämpat med sedan 5 juni 2015. Sedan dess har jag försökt några gånger att försöka ta dem tillbaka men varje gång har man blivit sjuk. Har ridit några hästar sedan dess, unghästar men på 1.5 år har jag ej suttit i sadeln och knappt varit närheten av ett stall. Och det har varit så jobbigt, en kamp. Och saknaden är något jag aldrig riktigt lärt mig att leva med. Den gör sig ständigt påminn. Nästan alla jag känner är genom hästarna, har dem att tacka allt för.
Jag har saknat denna sport något enormt och på senare dagar har jag börjat fundera riktigt mycket på att ge sporten en chans. Jag sade för 1.5 år sedan att jag aldrig skulle försöka igen, att det var dags att ge upp men ärlig, jag kan inte ge upp. Jag älskar dessa fantastiska djur, de är en stor del i vem jag är, det är där jag alltid känt mig hemma. Säker.
Jag har varit så vilsen sedan jag släppte taget. Velat fram och tillbaka. Jag trodde jag hade hittat mitt kall i livet när jag valde att börja studera till att bli marin biolog, men kanske lurar man sig själv. Jag har alltid bara haft ett mål i livet, sedan man var liten, att bli en ryttare, helst av allt en hoppryttare. Att leva med hästar runt omkring en livet ut. Det var mitt mål, min dröm. Den som krossades men som hjärtat aldrig riktigt klarat att ge upp.
Kanske det är dags att göra ett sista försök, få känna sig hemma, känna sig levande. Kanske man borde sitta i sadeln igen och se hur det känns.
Tankarna bara snurrar, vad är egentligen bäst? Så många gånger man försökt under 5.5 år. Jag har lärt känna mig själv som person utan hästarna i mitt liv och jag trivs inte med hur jag har blivit. Känslan av att något fattas, varje dag. Att se hästar runt omkring en får en att tänka på vad man missar. Känslan att vara hemma, vara ett med dessa fantastiska djur. Kanske man kan hitta hem igen.
Jag kommer att ta det lugnt, får se hur allt blir. Men jag skulle mer än gärna kunna ha hästarna i mitt liv på heltid igen. Vem vet, kanske det en dag går.
// Mickaela
