Ännu ett avslutat kapitel?
Jag kommer alltid, alltid älska detta. Detta ligger mig så galet varmt om hjärtat. Därför är det inte lätt, att ännu en gång ge upp något som ligger mig så förbannat varmt om hjärtat och betyder så mycket för mig. Så mycket möjligheter som finns framför mig med människor som tror på mig, inom detta område, inom detta yrket som jag har fått många lovord från duktiga livräddare. Men detta är inget som passar min hälsa/kropp, oavsett hur mycket träning jag lägger ner, oavsett hur mycket jag än älskar det, oavsett hur mycket jag än vill det, så är det bara ett nej.
Det är dags att lyssna på kroppen och hälsan, jag är trots allt bara 20 år. Vill jag hålla och kunna leva ett bra liv, måste jag lyssna när kroppen säger stopp, något jag aldrig gjorde när jag hade hästarna i mitt liv. Oavsett hur mycket fall från hästryggen, skador etc, slutade jag aldrig kämpa, upp i sadeln kom man alltid trots att kroppen borde fått vila och läka, något man får ta konsekvenserna för nu. Därför, känner jag att det är för min egna skull, att inte fortsätta vidare på livräddningsplanerna. Livräddare på Bondi Beach var de ju, men nej. Flytta till Australien vill jag göra och är något jag en dag hoppas kunna, man livräddningen är något som jag inte kommer att fortsätta med, inte vid bassänger och inte vid havet.
Detta är inte alls lätt. Att jag ger upp två av mina allra största drömmar, men det är för det bästa, även om det är så jädra tråkigt och gör så förbannat ont.
Dags att vända blad, ännu en gång, och tänka framåt. En dag kanske, men just nu nej.
Dags att vända blad, ännu en gång, och tänka framåt. En dag kanske, men just nu nej.
// Mickaela
