Always missing a part of me
”Its hard to forget someone that gave you so much to remember ♥ ”
Det finns inga ord som kan beskriva hur tomt det är i livet utan hästarna. Ingen dag är den samma och plötsligt, finns det alldeles för mycket fritid som jag inte har någon aning om hur jag ska spendera tiden på. Var man inte i skolan var man i stallet, var man inte på lektion pysslade man om hästen, var de lov spenderades nästan alla dagar i stallet. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar att vara i stallet, rida otroligt underbara hästar, utbildade som outbildade, trevliga till missförstådda och busiga hästar/ponnyer. Jag är evigt tacksam för alla de olika hästarna jag fått rida under alla år, de har lärt mig enormt mycket och det är dem som lärde mig vad tålamod, äkta vänskap, kärlek, förtroende, ren glädje var. I sadeln var jag orädd, på marken i närheten av hästarna lika så men utan dem var och är jag vilsen, vet varken ut eller in, förutom om jag fattar tag i pennan och börjar skriva eller låter fingrarna löpa över tangentborden på datorn, eller när jag är i närheten av havet. Att skriva, simma, vara nära havet är lika lugnande som att vara i stallet eller sitta i sadeln, de känns så hemma.
Men för tillfället har skrivlusten försvunnit, men jag kämpar för att få den tillbaka, egentligen älskar jag att skriva, långa texter som handlar om allt möjligt, skriva noveller, berättelser och såfort jag bara kan ska jag även skriva fler film manus till min syster som hon kanske kan spela in, om hon skulle vilja med sina vänner. Jag gör allt för att min egna bok ska få lov att släppas, jag gör allt för att hitta något som jag kan jobba med, något som jag brinner för och äntligen, har jag chansen till att få ett drömjobb och går allt vägen kommer jag att bli överlycklig. Håller inne med allt vad det är, för jag kämpar som fan, tränar och har mig för att detta ska gå vägen, detta är verkligen allt som gäller just nu. Detta är något jag vill, nu när jag inte kan få tillbaka hästarna, är det detta jag vill ägna mitt liv åt, och på ett eller annat sätt skall de gå, om jag kämpar och tror på mig själv.
Det finns saker och ting som jag tror kommer att bli bättre med tiden, jag kommer äntligen kanske kunna lägga allt bakom mig och börja om. Men något jag inte vet hur jag ska kunna ge upp eller släppa taget om, är hästarna. De går inte en dag utan att saknaden växer sig större, jag ser folk som rider varje dag, jag ser hästar nästan dygnet runt, jag ser mina vänner rida och att inte kunna åka till dem, för de spenderar mesta tiden i stallet, är väldigt jobbigt för jag skulle verkligen vilja hänga med ut på tävlingar, hänga med dem ut på ridturer, minns inte när jag red i skogen sist, bara tog de lugnt och varvade ner, lät tankarna rensas och umgicks med mina bästa vänner. Det gör ont, för de mesta folk jag känner pratat om, är hästar, tävling och träningar.. det gör ont, men jag kan inte säga till att de måste prata om annat, för de är deras liv. Deras liv handlar om hästarna och jag är glad för deras skull, för många av mina vänner kommer gå långt inom ridsporten, jag kommer bara få heja på dem från ett säkert avstånd istället för att tävla mot dem eller med dem. Jag är glad att de har hästarna i deras liv, för dessa fantastiska djur är verkligen räddare i nöden, ens bästa vänner som ställer upp i alla väder och är väldigt bra för ens hälsa, om man inte blir sjuk av de. Dem räddade mitt liv och kanske fanns dem bara i mitt liv under tiden där jag inte kunde stå på mina egna ben, där jag var nere på botten och inte visste om jag skulle orka ta mig ur alla tankar och mobbningen, men jag vann över mobbningen och i samma ögonblick försvann hästarna.. kanske var de meningen, kanske var det såhär vår historia skulle vara.. oavsett kommer jag alltid att sakna dessa djur, men jag vet att jag aldrig någonsin kommer sluta älska dessa djuren, dem har en speciell plats i mitt liv som ingen eller något kan ta ifrån dem. De räddade mitt liv, för det, kommer jag för evigt att vara tacksam för. Hästarna gav mig livet tillbaka, hjälpte mig att kämpa, hjälpte mig upp på fötter när jag föll och inte hade kraft att resa mig upp. Dessa fantastiska djur gav aldrig upp när jag inte orkade mer, dem gav mig kämparglöd och hjälpte mig komma dit jag är idag.
Hästarna gjorde mig till människan jag är idag, eller ja, människan jag brukade vara. Jag är inte mig själv längre men jag kämpar för att hitta mig själv och den personen jag är utan min trygghet och bästa vänner vid min sida. Jag lovade mig själv att när läkarna sade nej, att jag skulle backa undan, ge plats till andra, ge upp och låta allt gå, släppa taget. Men det är det svåraste jag någonsin gjort och jag kämpar ständigt med känslan av att jag vill ha dem tillbaka. Det finns inget jag vill mer än att sitta upp i sadeln, strunta i hälsan och bara köra på, något jag försökte i 3 år, men som inte fungerade. Jag vet att jag måste, för en gång skull, lyssna på läkarna. De har sagt nej, de ger upp, de kommer inte försöka hitta problemet, de är över. Alla säger åt mig att gå vidare, det är bara att släppa taget och gå vidare men jag vill inte att de ska vara över, jag vill inte släppa taget, jag är livrädd för att släppa taget om det som varit hela min värld, det enda som mitt liv handlat om i 19 års tid. Jag är livrädd att släppa taget, för släpper jag taget finns de ingen återvändo. Jag vet att sitter jag upp i sadeln igen, blir de ännu jobbigare att sluta, men ändå finns det inget jag vill mer. Och det är enormt jobbigt. Att vilja det enda man inte kan göra, aldrig igen.
”The hardest thing in life is to accept how things have changed... and saying goodbye... Sometimes you don´t have a choice.. You got to say goodbye, how hard it even is and let everything go....”
När jag var liten, sade jag alltid att utan hästarna vill jag inte leva.. men här står jag idag, snart 10 månader sedan, jag lever men samtidig har en stor del av mig dött på insidan. Jag kämpar dagligen med smärtan och tomheten, saknaden men också för att kämpa mig vidare i livet. Jag vill andra saker i mitt liv idag, något jag aldrig kunna ana för några år sedan, men samtidigt vill jag inget annat än hålla på med hästarna dagligen och må bra. Det är ibland läskigt hur livet funkar, ena sekunden har man hela ens liv planerat, i nästa förstörs allt och man är på ruta 1.
"The reason it hurts so much to separate is because our souls are connected." ~Nicholas Sparks
Jag har ingen aning om vart jag kommer att hamna i livet eller vad jag kommer att jobba med, jag har en plan men det återstår att se hur allt blir med den. Jag har lärt mig att livet har oförutsedda vägar för en, att även dem mest planerade vägen kan brytas, därför tag jag en dag i taget och ser vad livet har att erbjuda.
// Mickaela
