8 years ago
8 Years Ago
Tänk att det idag är 8 år sedan jag kunde mist mitt liv i en ridolycka. 8 år sedan min skyddsängel gav mig en andra chans, vägrade släppa taget. 8 år sedan första och enda riktiga allvarliga avtrillningen där jag fick spendera tid på sjukhuset i en vecka, varv två dagar inkopplad till en jäkla massa maskiner på intensiven. Det var nära, hade han trampat mig lite längre upp eller lite längre ner på levern hade jag inte suttit här idag. Hade jag haft min ridväst på mig, hade jag absolut inte suttit här idag, det gjorde läkarna klart för mig och sedan dess har jag avskytt att rida med väst. Såfort jag blev 18 dumpades den och den kommer nog aldrig någonsin på igen.
Sjukt att tiden bara rinner iväg. 8 år. Wow. Tänk vad mycket man hade kunnat missa under dessa 8 åren. Så mycket jag upplevt under dessa 8 åren, allt från hästar till utlandsresor etc. samt fått se syskonen växa upp till fantastiska människor, ta studenten, jobba.
Jag fick en andra chans i livet, som jag inte riktigt tagit på allvar. Med inre demoner har livet inte varit allt för roligt att leva och det finns så många dagar där jag önskat att jag inte överlevt. Idag är jag tacksam, men det har funnits så många perioder under dessa 8 åren där man ställer sig frågan, vad hade hänt om man inte klarade sig? Hur hade allt sett ut för familjen, vännerna? En sak är säker, jag hade aldrig fått träffa några av mina bästa vänner.
Jag är tacksam. I 3, 5 år har jag önskat att saker och ting vore annorlunda. Idag är jag tacksam över att leva, jag fick tillbaka hästarna. Och jag har min skyddsängel att tacka för det. I am still here, and I’m not going anywhere, at least not anytime soon. My life is only starting!
28 Maj 2011, en dag jag inte tror någon kommer att glömma, någonsin.
// Mickaela
