När kroppen säger ifrån, big time
Den känslan när tröttheten sköljer över en, smärtan i kroppen tar över och all energi rinner av en, det är ingen trevlig känsla. Att vara helt matt, tvinga sig själv ur sängen och äta för att sedan dra vidare till jobbet, är inte roligt. Jag jobbar nästan dygnet runt känns det som, alltid är man påväg någonstans att kroppen inte hinner få den vila den behöver. Alltid är man på gång, alltid hittar man på något som måste göras, städa, plugga, träna, jobba, övningsköra, möte med kiropraktor, möte med psykologen etc. att tiden inte heller räcker till vilket gör att man blir stressad för man inte hinner med allt som behövs göras.
När kroppen säger ifrån, när mattenheten kommer, all ork bara rinner ut som vattnet i sanden. När febern och en kyla tar över hälsan och man känner att man inte orkar ett skit. När kroppen säger ifrån, efter att man jobbat alldeles för mycket, stressat, mått kasst, måste man lyssna även om jag inte är speciellt bra på att göra de men kroppen och hälsan mår inte bra, jag mår långt ifrån bra. Jag är trött, lättirriterad, sur, arg, ledsen, besviken, glad – allt på en och samma gång. Inget känns rätt och inget känns bra och jag har ingen aning om varför eller hur jag ska komma vidare.
Jag är så trött på att vara trött, till att inte orka något, till att tappa intresset för att ens skriva på mina böcker eller ens läsa böcker som jag älskar. Jag brukar alltid ha en bok i handen eller pennan och skriver, men så har det inte varit på ett bra tag och jag börjar ställa mig frågan, varför? Varför har jag stressat upp mig? Varför tar jag de negativa folk säger? Varför ger jag upp mina drömmar så lätt för att man får beskedet att ”vi kan inget göra” eller ”din kropp är förstörd och du är bara 20”..
Varför ger jag upp så lätt om det jag älskar mest i världen? Hästarna, livräddningen och att skriva och hjälpa människor? Varför fortsätter jag inte kämpa, igen och igen? Jo, för att jag är trött på att få negativt besked hela tiden, trött på att ingen läkare kan hjälpa mig att undersöka vafan det är som inte stämmer i hästarnas närhet, och jag har tröttnat på all smärta som jag har dygnet runt att jag inte ens funderar på livräddningen längre, för jag tror inte att min kropp kommer att klara den påfrestningen. Varför ger jag upp så lätt om mig själv?
Jag avskyr mig själv för att jag ger upp alldeles för lätt. Jag brukade vara så envis, jag brukade aldrig ge upp, jag brukade alltid bevisa att folk hade fel, på ett sätt eller annat men idag orkar jag inte längre stå upp för det jag älskar och jag orkar inte kämpa mot det. Tröttheten har tagit över och jag vet varken ut eller in längre. Vad kommer här näst och vad ska jag göra för att livet ska bli intressant igen?
”The hardest thing in life is to accept how things have changed... and saying goodbye... Sometimes you don´t have a choice.. You got to say goodbye, how hard it even is and let everything go....”
// Mickaela
