Life right now..
Livet just nu är inte enkelt. Där är mycket som går fel.. För mycket tankar som snurrar.. För mycket kaos.. För mycket smärta.. För mycket ångest.. För mycket av allt.. De här året har inte varit mitt. Blev sambo, firade 1 år tillsammans, blev sen sårad enormt mycket en tid efter och man blev singel igen. Är så svårt att lita på människor, och detta har varit väldigt tufft, det är väldigt tufft.
Under allt detta togs ett beslut som kommer göra en ändring i livet igen, förhoppningsvis positivt, jag hoppas verkligen det, för jag mår verkligen inte bra. Känns osom jag går under mer och mer för varje dag som går. Det gör så ont.. Medicinen hjälper men ibland är känslorna för mycket även för dem. Jag är så nära att skada mig själv igen och jag gör allt för att inte falla in i de banorna igen.. Jag har varit skadefri sedan 2016 och jag tog mig själv ur det, det ska jag göra denna gången också.
Just i denna kampen som pågår just nu har jag familjen och vännernas stöd, vilket betyder mycket. Även om jag känner att jag är bara till besvär, att jag är för mycket.. i vägen.. Kanske är det bara hjärnspökena som talar men just nu känns det verkligen fel med allt. Bor hos några fantastiska vänner, det har jag gjort sedan dagen efter de som hände och jag är verkligen tacksam. Men jag börjar känna mig ivägen.. som en börda.. Jag vill verkligen inte att mina vänner och familj ska behöva ta hand om mig, jag är så van att ta hand om mig själv och jag suger verkligen på att be om hjälp. Men de gör så ont i mig, för det var aldrig såhär det skulle bli och jag hoppas mina vänner och familj vet hur ledsen jag är för all denna smärta och kaos som allt har skapat.
Jag är verkligen inte mig själv. Jag mår verkligen inte bra även om jag försöker intala mig själv att jag mår bra, allt är bra. Men det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. Jag är sårad bortom alla gränser och jag vet knappt vem jag är längre. Känner mig smutsig, äcklig.. en idiot ärligt talat. Och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare... Hur fan går man vidare efter något sånt här? Hur överlever man? Kommer man någonsin lita på någon igen? Kommer man någonsin att må bra?
Jag faller djupare ner i hålet och jag är så trött. Jag har inte mycket livsglöd kvar. Jag är så tacksam för mina två katter och min häst, utan dem hade jag ärligt gett upp, detta har varit toppen på berget. Jag är djupare ner i depressionen utan en väg ut. Rösten i bakhuvdet skriker åt en att försvinna. Jag kämpar.. en dag i taget.. en timme i taget.. en sekund i taget.. men jag är så förbannat trött på att kämpa.. på att må såhär.. på att känna mig så jävla äcklig..
Under allt detta togs ett beslut som kommer göra en ändring i livet igen, förhoppningsvis positivt, jag hoppas verkligen det, för jag mår verkligen inte bra. Känns osom jag går under mer och mer för varje dag som går. Det gör så ont.. Medicinen hjälper men ibland är känslorna för mycket även för dem. Jag är så nära att skada mig själv igen och jag gör allt för att inte falla in i de banorna igen.. Jag har varit skadefri sedan 2016 och jag tog mig själv ur det, det ska jag göra denna gången också.
Just i denna kampen som pågår just nu har jag familjen och vännernas stöd, vilket betyder mycket. Även om jag känner att jag är bara till besvär, att jag är för mycket.. i vägen.. Kanske är det bara hjärnspökena som talar men just nu känns det verkligen fel med allt. Bor hos några fantastiska vänner, det har jag gjort sedan dagen efter de som hände och jag är verkligen tacksam. Men jag börjar känna mig ivägen.. som en börda.. Jag vill verkligen inte att mina vänner och familj ska behöva ta hand om mig, jag är så van att ta hand om mig själv och jag suger verkligen på att be om hjälp. Men de gör så ont i mig, för det var aldrig såhär det skulle bli och jag hoppas mina vänner och familj vet hur ledsen jag är för all denna smärta och kaos som allt har skapat.
Jag är verkligen inte mig själv. Jag mår verkligen inte bra även om jag försöker intala mig själv att jag mår bra, allt är bra. Men det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. Jag är sårad bortom alla gränser och jag vet knappt vem jag är längre. Känner mig smutsig, äcklig.. en idiot ärligt talat. Och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare... Hur fan går man vidare efter något sånt här? Hur överlever man? Kommer man någonsin lita på någon igen? Kommer man någonsin att må bra?
Jag faller djupare ner i hålet och jag är så trött. Jag har inte mycket livsglöd kvar. Jag är så tacksam för mina två katter och min häst, utan dem hade jag ärligt gett upp, detta har varit toppen på berget. Jag är djupare ner i depressionen utan en väg ut. Rösten i bakhuvdet skriker åt en att försvinna. Jag kämpar.. en dag i taget.. en timme i taget.. en sekund i taget.. men jag är så förbannat trött på att kämpa.. på att må såhär.. på att känna mig så jävla äcklig..
