On my way

Sitter just nu på bussen, som gick från Oslo, påväg ner till Skåne för att träffa familjen, vänner och min älskade hund. Anländer runt halv 6 - 6, om de går vägen. Vi e redan försenade och blir ännu mer försenad då vi får stanna till en del då toaletten på bussen inte fungerar.

De sista dagarna har mycket hänt på jobb och min ångest är inte bra överhuvudtaget att jag knappt vet vad som är rätt eller fel, jag vet inte vad jag ska göra och ångestdempande som jag inte behövt använda på väldigt länge hjälper inte.. Jag hatar ångest över hela mitt hjräta, det är inget jag önskar min värsta fiende. Ingen förtjänar att må såhär.. Att inte orka, eller veta hur man ska tänka. Vad ska man göra när tankarna snurrar? När man undrar vilket fel man gjorde när saker och ting inte slutade så bra? När man inte ens mår bra av att gå ner till stallet eller rida? 
 
Ridning, stallet har alltid, alltid varit det som fått mig att må bra, men den ångest jag haft sedan igår, tar verkligen, verkligen kol på mig. Och kanske en resa hem kan hjälpa den? Jag hoppas det. För just nu har jag tappat fotfästet, trillat ner i ett mörker utan någon väg ut. Att fumla i mörkret, är inget kul för man vet inte vart man ska börja leta, det går inte att se något ljus. Just nu snurrar det i huvudet och man undrar om det var rätt val att ta tillbaka hästarna eller ridsporten i mitt liv igen efter så många år borta. Just nu tvekar jag så otroligt mycket att det gör ont. Jag älskar denna sporten, dessa fantastiska djur, av hela mitt hjärta .. det gör så ont att tveka .. 

Red både igår plus idag (precis som jag gjort nästan varje dag i 2 veckors tid utan avbrott), och det gick inte bra alls... För första gången sedan jag började jobba och rida fantastiska hästar för snart 2 månader sedan har ett ridpass som slutat i tårar. Igår slutade de i tårar, av andra orsaker utöver ångesten men usch, det är tungt. Att sitta i sadeln och känna panikångesten krypa i halsen.. tårar i ögonen försöka pressa sig igenom ett ridpass. Jag tror Lina, 16 åriga hästen jag rider, har känt att jag inte mått bra för såhär har det inte riktigt varit och varken hon eller jag är som vi brukar. En häst speglar sin ryttare - och det stämde väldigt mycket, både igår och idag. Jag bara hoppas känslan av att höra hemma i sadeln kommer tillbaka. 
 
En helg med vänner, familj och min älskade hund är välbehövt just nu. Att kunna sova med sin älskade hund hos sig igen, kommer vara guldvärt. Är så tomt i sängen utan honom, min finaste ängel <3 Den hunden har alltid, alltid kunnat hjälpa mot min ångest och mina panikångestattacker. Han kan lugna mig som ingen annan, och med honom vid min sida är sömn något gott. ❤
 

Tack för en väldigt fin utekväll fina kollegor. Ni e grymma och jag är glad att jobba med er.
 
// Mickaela