Jag brukar aldrig ge upp när det gäller varken hästar eller ridning eller något jag satt igång, något jag fokuserar på.. men jag har ingen ork kvar i kroppen för att kämpa för hästarna längre. Jag älskar dessa fantastiska djuren men jag kan inte ha dem i mitt liv, det funkar inte längre. Varit nära på att bli översprungen, sparkad i huvudet samt nära på att åka av några gånger men även varit nära på att svimma i stallet x antal gånger eller i sadeln för att jag inte kan andas.. och oavsett hur mycket jag pratat med lärare etc. så är det ingen som förstår.. ingen kommer någonsin kunna förstå hur extremt jobbigt det här är för mig, att något som betyder så otroligt mycket för mig kommer tas bort för evigt, det är riktigt jobbigt.
Jag har växt upp sida vid sida med dessa djuren, dem är den största anledningen till att jag lever idag. Och att veta att tiden snart är slut för evigt, att jag snart sitter i sadeln för sista gången, hoppar för sista gången, rider ett bra dressyrpass, rider ut en sista gång.. det är overkligt men man har vaknat upp och insett att det är såhär mitt liv är pvåväg, jag har förlorat ... jag har gett upp denna kampen på länge sedan men klamrar mig fast vid djuren för att de betyder så äckligt mycket för mig.. men till vilken nytta egentligen? Jag blir bara dåligare för varje dag som går men det är ingen som förstår eller ser hur ont detta gör, hur mycket det tar på mig att behöva vara i stallet, att vara tvungen till att rida dessa sista månaderna när jag inte mår bra för 5 öre men tvingas försöka vara glad och finnas där för alla och försöka prestera bra med de höga kraven, förväntningarna lärarna har på mig trots man bara får skit kastat på en..
Jag håller på att ge upp helt och hållet, jag har inte längre ork eller intresset kvar att hålla mig igång.. jag är inte den människa jag brukade vara, jag är inte den ryttaren jag en gång var och jag vet att jag aldrig kommer att bli den personen eller den ryttaren igen.. När jag väl slutar med hästarna, är det över för gott, ingen återvändo... inget nytt start, inget mer med dem i mitt liv, det funkar inte och jag har fått acceptera det, något som varit så otroligt svårt men idag vet jag att jag inte hör hemma varken i sadeln, i stallet eller någonstans i närheten av en häst, den saken är klar. Tror många vetat om det tidigare än jag insett..
Jag längtar tills studenten för jag klarar det inte mer. Jag försöker varenda dag och vissa dagar är lättare än andra men det jag är rädd för är att det bara är en tidsfråga innan min kropp får nog och säger ifrån åter igen, jag är rädd för att jag snart verkligen kommer svimma och jag tror inte jag kommer kunna hålla på med hästarna igen om det skulle hända innan tiden är slut.. Jag är inte rädd för att trilla av, bli sparkad etc. men jag vill absolut inte svimma uppe i sadeln, i stallet eller omkring en häst, aldrig.
Hästarna har varit en del av mig, ett kärt kapitel i mitt liv med så mycket blod, svett, tårar, skador, sjukhusbesök, en allvarlig ridolycka som kunde kostat mig livet 2011.. ridningen har gett mig så mycket motstånd men jag har lärt mig så förbannat mycket på de sneslagen som kommit/kommer med jämna mellanrum.. Man kan inte alltid vara på topp, något man lärt sig den hårda vägen. Men oavsett hur jobbigt allt än varit har ridnigen och hästarna varit något jag aldrig kunnat ge upp om, tills idag.
Världens bästa vänner, utan att tveka. <3
// Mickaela
