One More Chance
Känslan av att sitta i sadeln, vara ett med hästen. Att dansa fram i samspel. Känslan när man inte kan sluta le. Känslan när varmen i kroppen kommer krypandes och värmer upp de stelna hjärtat. När man åter bygger muslerna man tappade totalt för nästan 4 år sedan.. Känslan att pyssla om i stallet, mocka, rykta, in/utsläpp, fixa med maten, sopa stallgången. Att lägga på sadeln och att träna.. Fyfan vad man har saknat den känslan, trots att vissa av detta är små saker så värmer det hjärtat att ÄNTLIGEN kunna göra det!
Idag har varit första dagen på enormt många år där jag med handen på hjärtat kan säga att jag mått bra i stallet, till 100%. Inga utslag, inga rinnande ögon, ingen hosta. Visst, andningen när jag rider är inte helt på topp men samtidigt kanske det blir bättre med tiden - måste seriöst börja träna! haha!
Men att inte klia sönder huden så blodet rinner, är så jävla skönt! Att äntligen, äntligen vara där jag känner mig hemma. I stallet, bland dessa fantastiska djur är magiskt! Finns inga ord som kan beskriva hur jag känner, det går inte att säga ord på. Ärligt.
Idag har varit första dagen på enormt många år där jag med handen på hjärtat kan säga att jag mått bra i stallet, till 100%. Inga utslag, inga rinnande ögon, ingen hosta. Visst, andningen när jag rider är inte helt på topp men samtidigt kanske det blir bättre med tiden - måste seriöst börja träna! haha!
Men att inte klia sönder huden så blodet rinner, är så jävla skönt! Att äntligen, äntligen vara där jag känner mig hemma. I stallet, bland dessa fantastiska djur är magiskt! Finns inga ord som kan beskriva hur jag känner, det går inte att säga ord på. Ärligt.
Red bästa Santano idag. En liten (stor) buse som jag tycker mycket om. Red honom en hel del med syrran innan han kom till ridskolan. Och han har verkligen växt till sig på alla sätt och vis och blivit busigare kanske? haha, älskar busiga hästar/ponnier.
Han får verkligen en guldstjärna idag. Red i lite lösgörande arbete i ridhuset och han lyssnade så bra på alla hjälper. Lugn och fin i alla rörelser, samlad galopp på tygel, jajamensan! Idag kände man sig duktig, som att man faktiskt inte tappat allt, trots att det gått snart 4 år sedan man slutade. Att man fortfande kan är en otroligt skön känsla. Kanske man inte var så dålig som man trodde, trots allt?
Nu är det även bestämt. Terminsavgiften är betald så denna terminen kommer jag (vi) att ge den nya medicinen en chans. Jag är inte villig att ge upp, jag är envis och jag vet att jag inte borde men samtidigt, jag dras tillbaka till hästarna i allt jag än gör. Jag har aldrig känt mig mer säker eller mer hemma än i stallet, än i sadeln.
Här kommer några nytagna bilder på mig och fina Santano <3
Kanske detta en dag kan bli min vardag igen?
// Mickaela
