Starting to let it all go
Detta brukade vara mitt liv, detta brukade vara allt jag kämpade för, allt jag levde för...
Galet hur mycket allt kan förändras. på 1 och halvt år har så enormt mycket förändrats.. Det kommer ALLTID att vara en del av mitt liv, detta kommer alltid att vara något jag älskar, det kommer aldrig att försvinna. Men jag har accepterat att saker och ting inte alltid går som man vill, jag har accepterat att läkarna inte hittat vad felet är, att jag inte får lov, att jag blir sjuk. Jag har backat undan och slutat försöka hitta tillbaka. Jag har tagit steget tillbaka och ser på hästarna med samma lugn som förr, men den där känslan av att inte kunna leva utan dem börjar lägga sig. Jag kommer alltid att älska att se på tävlingar, se hästar i hagen.
Vi har ett flertal grannar med hästar och jag får se dem varje dag. Och det har blivit lättare. Det har blivit lättare att kolla igenom bilder, filmer, se alla rid-sakerna som ligger i uppe på vinden och dammar bort. Jag kommer aldrig glömma glädjen dessa djuren har gett mig, men livet är som det är idag. En vacker dag kanske man hittar vad som är fel, troligtvis inte, vi får se vad tiden visar, men oavsett, kommer jag alltid minnas denna tid med glädje, kärlek, vänskap och evig tacksamhet. Dessa fantastiska djur räddade mitt liv, och jag kommer aldrig kunna tacka dem nog för det.
Det har inte varit lätt att bara säga hejdå och släppa taget, det har tagit så hårt på en och varit så galet jobbigt. Man har kämpat så mycket emot att släppa taget, envist hållit sig fast vid det man kände till, det man älskade. Jag vet inte hur många tårar som runnit, hur galet ont det gjort.. Men jag har samtidigt lärt mig mycket under tiden jag inte haft hästarna vid min sida, jag har lärt mig vem som är mina riktiga vänner, vem som finns här även om hästarna är borta ur mitt liv.
Detta har varit det bästa kapitlet i mitt liv, utan att tveka. Men den dörren är nu stängd.
// Mickela
