Nu räcker det!
NU RÄCKER DET!
Nu är jag så jävla förbannad och så galet trött. Nu får det för fan räcka! Jag tänker inte tillåta att sånt här jävla beteende fortsätter, jag är så förbannat trött på det, jag orkar inte, det räcker nu! Jag går hellre om 3 jävla år än att stanna kvar här, så känner jag nu.. Hemskt att säga men jag orkar inte bry mig längre, det gör för ont..
När ska folk låta mig vara ifred? När ska folk sluta försöka trycka ner mig, sluta ljuga, sluta snacka skit, bara lämna mig ifred? Jag orkar inte kämpa för att klara av skolan och ridningen och livet som jag har behövt göra hela mitt jävla liv. Jag är trött på det. Så jävla trött på att behöva må såhär för att människor inte har växt upp och insett att det som folk gör faktiskt SKADAR människor! Jag vet inte hur många gånger jag har fallit ner och varit påväg att ge upp men tvingats resa mig upp på ostadiga ben och fortsätta gå.. jag har så mycket inom mig själv som jag var påväg att lägga bakom mig som idag är upprivna av folk som inte vet hur de ska bete sig, som beter sig på detta sättet.. sjukt, vafan har jag gjort er?!
Jag vet inte vad jag ska säga, finns så mycket jag vill säga men jag är tom på ord, så förbannad att kroppen skakar.. vet knappt vart jag ska ta vägen – så illa är det.. Tårar bränner i ögonlocken men denna gången av ilska. Jag brukar inte bli förbannad men jag har byggt upp en ilska inom mig, något jag inte tycker om men jag måste bara släppa allt nu.. Jag orkar inte, jag klarar det inte psykiskt eller fysiskt att gå igenom detta igen, jag bara vill bort nu, fly från allt.
Jag struntar snart i hästarna, i skolan, att ens gå upp ur morgnarna är en ständig kamp.. Jag har alltid haft lätt för att gå ur sängen men jag vill inte gå ur sängen om morgnarna, så trött på alla krav, att alltid vara stark, att alltid finnas för andra, att alltid kunna släppa allt och bara gå vidare, att alltid vara ”en ängel”, att alltid vara en duktig flicka.. att alltid vara mig själv.. Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag vet inte vem jag är eller vart jag hör hemma för i Sverige är inte mitt hem, jag hör inte hemma här, något jag aldrig gjort och aldrig lär göra igen.
Jag vill bara få vara den jag kan vara, den jag är inombords.. jag vill kunna känna lycka, frihet, vänskap, kärlek.. förtroende, jag vill kunna lita på människor, jag vill kunna bevisa vart skåpet ska stå, att jag hittar ett ställe där jag hör hemma … men det verkar vara omöjligt för det är inte många som accepterar en.. när jag börjar må bra händer alltid något som förändrar det.. detta var mitt hem, det stället jag kände mig trygg på.. men nu? Nu bryter jag ihop uppe i sadeln på träningar för att jag är så ofokuserad och trött att ridningen går åt helvete, tycker synd om Ferguzon som tvingas ha mig uppe i sadeln som inte ens kan göra rätt ifrån mig..
Jag är så pressad, har så mycket krav, så mycket att tänka på, så mycket att fundera över att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill gå kvar.. jag vill inte.. kan inte.. jag vill bort.. jag vill bara få känna mig levande, hemma.. att jag kan andas utan att det känns som luften tar slut.. jag vill bara få må bra och vara den jag är...
men tyvärr är det alldeles för mycket begärt i dagens samhälle, i dagens värld... så freaking sjukt. äcklad av att kalla mig människa.. usch..
// Mickaela
