Vad kan man säga?
Känslan när det man älskar mest av allt i världen, sakta tar död på en. Det har varit hästarna sedan dag 1. Alltid, alltid, alltid. Eller det var, fram tills jag blev sjuk 2013 av oklar anledning. Alla möjliga tester är gjorde och inget har hittats men ändå, efter så många års uppehåll kan jag inte ens rida 1 gång i veckan! Sinnesjukt! Jag vet ärligt inte vad jag ska göra längre, jag har inga idéer, jag är helt tom. Tårarna bara rinner. Jag vill inte inse att detta inte går, för detta är det jag lever för. Hästarna och ridsporten. Allt jag har kämpat mig igenom, kämpat för, har varit för hästarna.
Hästarna räddade mitt liv, gång på gång. Och att veta att det skadar mig så otroligt mycket genom att vara nära dem idag, gör så förbannat ont. För jag vet inte vad jag ska göra utan dem. Jag trodde jag visste, men hur det blir med dem planerna vet vi inte ännu. Allt är så oklart för tillfället..
Dessa bilder nedan, är efter kvällens ridtur och jag har snart inget val än att försöka hålla mig borta, för gott och det svider för jag har inte klarat att hålla mig borta totalt sedan jag slutade 2015. Jag dras tillbaka, gång efter gång och jag klarar inte att hålla mig borta, helt ärligt. Livet är tråkigt, kasst utan att ha min trygghet, något att kämpa för.
Dessa bilder, är vad jag har kämpat med sedan 2013. Utslag som kliar över hela kroppen, mesta dels ben och armar men även idag halsen, svåra andningsproblem, ögon som rinner och kliar, hosta. Och jag vet inte vad det kan vara och sjukvården gav upp eftersom de inte hade någon aning om vad de kunde vara. Har någon några idéer?
Jag vill inte tvingas att ta bort hästarna från mitt liv. Jag vill inte tvingas att kasta bort allt jag kämpat för, inte igen. Jag älskar denna sport, dessa fantastiska djur, över allt annat på jorden. Det är hemma. Där jag känner mig säker, i mig själv, där jag bara kan vara mig själv, där jag kan andas. Där jag kan hitta mig själv. Jag har varit så otroligt vilsen sedan jag fick sluta 2015 och jag har försökt testa nya saker men inget kan mätas med livet tillsammans med hästarna. Och livräddning är också uteslutet. Suck, om jag bara visste vad jag ska göra. Känner mig så tom.. så trött. Om jag bara visste vad som orsakade detta! Livet är inte rättvist. 😢😭💔
