Feelings at 3am
Klockan är snart 3 på morgonen och jag kan inte sova. Ligger här med min älskade hund bredvid mig och tankarna bara snurrar. Hela kroppen är trött och skriker att jag ska vila men såfort huvudet nuddade kudden exploderade tankarna och man blev helt jävla klarvaken. Nätter som dessa älskar man ju, or not.
Tankar som varför man är där man är idag kommer upp. Vad vill jag med mitt liv? Hur blev jag den här främmande människan? Hur blev jag människan jag svor jag aldrig skulle bli? De korta svaret på den frågan är nog att jag gav upp, jag tvingades sluta med det jag levde för och det, förändrade mig, på alla möjliga sätt. Och inte till det bättre, det vet jag och jag tror människorna runt omkring mig vet det innerst inne också. För såhär utåt agerande, arg, lätt irriterad, ledsen, trött, deprimerad var jag aldrig innan. Deprimerad har jag alltid varit men inte till denna grad, eller jo, men de är så många år sedan jag kände dessa känslorna så djupt, inom mig. Känslor som bara vill explodera men som man håller inom sig. Korkat men säkrast.
Jag är inte lika glad eller trevlig och humor vet jag knappt ens vad är längre. Och gått upp i vikt har jag gjort och jag är varken glad eller stolt över det. Jag ska ändra mig, jag ska gå ner i vikt, inte för någon annans skull utan för min för jag trivs inte med mig själv som jag ser ut idag men samtidigt vet jag att jag äter onyttigt när jag inte mår bra, av någon jävla anledning, även om de egentligen inte ens hjäper?! Kroppen och psyket e knas ibland. Jag vill för en gång skull kunna säga att jag mår bra utan att behöva ljuga. Säga att jag är lycklig, att allt är bra.
Något som hjälper dock, har varit att spendera tid i stallet och uppe i sadeln igen, omkring människor som älskar den sport jag alltid gjort och alltid kommer att göra. Att sitta upp i sadeln för första gången på 1,5-2 år var en otrolig känsla. En känsla jag tar med mig varje gång. Att rida en gång i veckan har varit jobbigt, psykiskt och fysiskt. Min kropp och hälsa är ett jävla helvete, rent ut sagt. Och att testa att ta hästarna tillbaka, var inte det bästa eller smartaste valet jag har gjort men efter att ha slutat för nästan 4 år sedan, kan jag inte leva utan dem. Jag dras tillbaka gång på gång och den frihet, glädjen, kärleken hästarna ger, är oslagbar. Jag börjar hitta lite tillbaka till tjejen var var, när jag är tillsammans med hästarna, känns det som de gjorde för, innan allt förändrades, innan jag förändrades till människan jag inte känner. Även om allt helvete med hälsan är tillbaka i samma stund jag tog hästarna tillbaka, men jag måste ge det en chans. Något jag fortfarande undrar om jag ska eller inte, så många tycker att jag inte ska men ändå är det många som säger att jag borde testa. Att jag borde testa denna terminen ut, kanske allt kan lösa sig med den nya medicinen jag testar nu? Med att duscha direkt efter stallet och tvätta alla kläder direkt innan de används nästa gång, smörja in kroppen med salva innan jag drar till stallet och samma sak efter man duschat när man kommit hem. Kanske vi kan hitta en lösning så att allt löser sig? Hade allt kunnat bli som det en gång var, hade det varit så otroligt skönt, för jag vill hitta tillbaka till tjejen med ett äkta leende på läpparna, tjejen som vill kämpa, som vill leva. Som vill må bra och uppnå den alldra första och största drömmen.
Blä, så många tankar mitt i natten. Behövde bara få skriva av mig lite. Dags att lägga bort mobilen, tänka om och börja lägga upp en planering. Börja planera att komma tillbaka in i träningen och börja leva igen. Med allt kaos som pågår runt omkring en just nu, måste en planering göras. En ändring måste ske.
// Mickaela
