Missing home
1194 dagar har gått sedan man släppte taget av allt man drömt om sedan man var så liten. Min allra första och största hobby man älskat så otroligt mycket. I still do. Att inte vara omkring dessa underbara djur det gör ont. Jag tror aldrig riktigt den smärtan kommer att försvinna, man lär sig bara leva med det. Saknar mina fantastiska djur något enormt, varenda dag. Så tacksam för allt dem gett mig, alla minnen man för alltid har kvar.
Tiden bara rinner iväg. Över 3 år utan att vara i stallet varenda dag, wow.. trodde aldrig det skulle vara möjligt men en sak ridsporten lärde mig var att aldrig ge upp, att resa sig upp och fortsätta när man faller ner, att ha tålamod och våga drömma. Har allt att tacka dessa fantastiska djur. De gav mig mer än jag vågat drömma om och hag har verkligen, verkligen allt att tacka dem för.
Tomheten tror jag aldrig riktigt kommer att försvinna. Inte heller kärleken och känslan av frihet som de gav en.
Jag sade en gång i tiden att jag skulle aldrig klara av att leva utan hästarna.. lite visste jag då, att jag skulle få bita i de orden. Det går att klara sig utan dem men resan hit har allt annat än varit vacker och jag tappade mig själv totalt, kontrollen försvann. Jag har inte tyckt om den personen jag varit sedan dess och jag har definitivt inte varit lätt att leva med, så förlåt familjen för det.
En dag ska jag upp i sadeln igen, tiden får avgöra om jag en dag kan ta dem tillbaka helt och hållet men någon gång då och då, är ett absolut måste. Saknar känslan att vara hemma..
