Smärtan är fortfarande lika stor efter 3.5 år...
Kvällar som dessa när man egentligen borde sova ligger man i sängen (klockan e snart halv 2 på morgonen här borta i Australien) och kollar igenom gamla ridfilmer och drömmer sig bort. Hur hade livet egentligen sett ut om jag aldrig blev sjuk? Om jag faktiskt kunde få vara omkring med hästarna, rida och vara i stallet. Hade jag jobbat med hästar idag? Hade jag fortsatt att vara utomlands där jag trivdes? Usch, saknar denna sporten så förbannat mycket. Saknar friheten.. jag saknar glädjen, jag saknar lyckan, jag saknar människan jag var med dem.. Ärligt, jag saknar att känna mig hemma..
Det sägs att tiden läker alla sår, men även efter 3.5 år har såren inte läkt, de är lika öppet som dagen jag tog studenten och backade undan, lade ridsporten på hyllan. Sedan februari 2013, har man varit sjuk i stallet, i sadeln, runt omkring hästarna och jag avskyr det, av hela mitt hjärta. Jag önskar man kunde fått ordentlig hjälp, försökt lista ut vad som är fel men efter ett blodprov, en allergitest och provat resceptfria allergimediciner och astma medicin, som för övrigt ej fungerade gav läkarna upp, sade åt mig att aldrig mer rida, att de inte fanns mer de kunde göra. Det är 5 år sedan jag blev sjuk och fick sluta rida för första gången i mitt liv. Tog mig 5 månader av att må dåligt utan dem för att jag skulle ta dem tillbaka i mitt liv, fortsätta kämpa.. 2 år senare, fick jag inse hur dålig jag faktiskt blev, att jag inte kunde fortsätta utan att riskera mitt liv, utan att riskera att inte kunna andas. Vet inte hur mycket ärr jag har på kroppen från utslag man fick som man kliade söner så huden blödde. Vet inte hur många gånger lärarna bad en hoppa av hästen för man inte kunde andas. Men jag minns hur tårarna rann, varenda lektion i slutet, för jag visste, jag visste det inte kunde fortsätta och jag tror ridlärarna och mina vänner insåg det också och hur ont det gjorde att behöva acceptera. Hur mycket mitt hjärta än ville. Trots såå många försök till att få mer hjälp - att bli nekad och få till svar att de gjort allt de kunnat. I mina ögon har de inte gjort mycket, de tog 3 prover och gav sedan upp, är det inte så att de sak fortsätta undersöka, försöka hitta felet? Det är väl deras jobb?!
Dessa minnen, dessa fantastiska hästar man fick äran att rida, alla människor man lärt känna, en del av ridsportens bästa ögonblick. Kommer alltid vara tacksam för allt man fått uppleva men fyfan vad jag saknar det. Varenda dag. Mer och mer, jag vill tillbaka i sadeln.. jag vill tillbaka till tiden innan jag blev sjuk, tiden när livet med hästarna var bra.
3.5 år, utan mina bästa vänner, anledningen till att man fortfarande lever och får uppleva allt man gör, så tacksam för allt de gett mig. Jag har allt att tacka dessa djuren för. Och ärligt, de gjorde mig till en bättre människa. Är inte stolt över människan jag blev efter jag släppte taget, är inte stolt över valen jag gjort och jag är fortfarande inte stolt över människan jag är idag. Jag försöker kämpa mig tillbaka. Det har varit en lång kamp, och har ännu en lång väg att gå.
Är över 1 år sedan jag satt i sadeln, då på 2 unghästar jag hjälpte ägarna med under några månader, innan kroppen fick nog. Usch. önskar så in i helvete jag bara kunde skita i vilket, skita i hur dålig man är blir eller mår och ta dem tillbaka. För även om kroppen mår dåligt, mår hjärtat och själen så in i helvetes bra.
Är över 1 år sedan jag satt i sadeln, då på 2 unghästar jag hjälpte ägarna med under några månader, innan kroppen fick nog. Usch. önskar så in i helvete jag bara kunde skita i vilket, skita i hur dålig man är blir eller mår och ta dem tillbaka. För även om kroppen mår dåligt, mår hjärtat och själen så in i helvetes bra.
Kärleken för denna sport och dessa djur kommer alltid att vara stark.. kommer aldrig att försvinna och det blir inte lättare med åren även om jag försöker intala mig själv om det... Hoppas bara en dag jag kan göra det jag älskar mest av allt, utan problem.
1.261 dagar har gått och de fortsätter att rinna iväg..
// Mickaela
