Livs uppdatering - sorg - framgångar - hälsoproblemer
Gud, över 1,5 år sedan jag uppdaterade senast och så otroligt mycket har hänt. I år förlorade jag två av de mest fanstastiska människorna i mitt liv, som alltid funnits här för mig oavsett vad och det gör så förbannat ont.
22 Februari 2024 somande min fantastiska moster in, bara en knapp vecka efter att jag var och hälsade på henne. Så mycket tårar och smärta men jag vet att hon har det mycket bättre där uppe utan smärta och att hon är stolt över oss här nere. Hon fick en stroke efter en hjärn operation för ett år sedan och har sedan dess kämpat otroligt för att komma tillbaka men vägen har inte varit lätt för henne och hon blev aldrig sig lik igen. Men hon var alltid lika hjälpsam och även om en del av hennes personlighet etc förändrades svarade hon alltid när jag ringde. Hur ont det än gjorde för henne att prata svarade hon alltid. Jag har alltid och kommer alltid vara hennes lilla stjärna, som hon alltid kallat mig. Jag ska göra allt för att göra dig stolt moster. Gud vad jag saknar dig, livet är verkligen inte detsamma utan dig men du är på en plats som är bättre för dig och du är äntligen fri, som du förtjänar. Jag älskar dig så mycket. Då, nu och för alltid. Vila i frid <3
22 Februari 2024 somande min fantastiska moster in, bara en knapp vecka efter att jag var och hälsade på henne. Så mycket tårar och smärta men jag vet att hon har det mycket bättre där uppe utan smärta och att hon är stolt över oss här nere. Hon fick en stroke efter en hjärn operation för ett år sedan och har sedan dess kämpat otroligt för att komma tillbaka men vägen har inte varit lätt för henne och hon blev aldrig sig lik igen. Men hon var alltid lika hjälpsam och även om en del av hennes personlighet etc förändrades svarade hon alltid när jag ringde. Hur ont det än gjorde för henne att prata svarade hon alltid. Jag har alltid och kommer alltid vara hennes lilla stjärna, som hon alltid kallat mig. Jag ska göra allt för att göra dig stolt moster. Gud vad jag saknar dig, livet är verkligen inte detsamma utan dig men du är på en plats som är bättre för dig och du är äntligen fri, som du förtjänar. Jag älskar dig så mycket. Då, nu och för alltid. Vila i frid <3
Den 22 Mars 2024, bara två dagar efter min mosters begravning, somnade en magisk person in och sedan dess har livet varit utan en fanstaiskt människa med en sjuk humor och som öppnade munnen utan att bry sig ett dugg om vad andra tyckte eller tänkte. En person med ett stort hjärta och en personlighet utan dess like. Livet har inte varit detsamma utan dig mormor, du lämnade ett enormt tomrum som aldrig kommer att läka. Du blev akut sjuk i början av året med stroke, propp och hjärtattack och en kort tid efter somnade du in hemma i din lägenhet, precis som du alltid sagt att du skulle göra. Men fan vad det var oväntat, även om man hade en känsla att du nog inte skulle finnas så länge till men du hade en kämparglöd utan desslike och livet fattas dig, något enormt. Jag älskar dig, då, nu och för all framtid. Vila i frid <3
Livet kommer aldrig någonsin bli detsamma igen. Jag misste två av de som stått mig närmast, som jag alltid kunnat ringa till oavsett tidpunkt och de har gett mig så fina råd. De har torkat mina tårar, fått mig att skratta, gett mig så många kramar. De har sett min bra sida men också min dåliga sida. De har alltid trott på mig, även när jag inte trott på mig själv. De har funnits där när jag var som dåligast och inte ville leva längre. De finns för alltid i mitt hjärta men fan vad jag önskar ni vore här! Kommer på mig själv ibland och ska ringa er men jag kommer aldrig någonsin höra er röst igen. Aldrig, aldrig igen. Endast i de video's jag tack och lov tog under åren. Jag hoppas ni har det bra och att ni är tillsammans igen. Hälsa de andra där uppe <3
Utöver sorg och smärta har min fantasiska häst varit en enorm trygghet, även om han nu, kan vara tillsalu till rätt hem då jag är sjuk och inte orkar mycket för tillfället. I maj började jag må dåligt igen -. kanske inte så konstigt i all sorg och stress men min sjukdom var inte så jättebra på de nya proverna, så fick ny medicin etc och började sakta bli bättre med värden. Men för en vecka sedan fick jag en propp i benet - sjävklart - 28 år gammal. Sjukt men sant. Tack och lov hade det öppnat upp sig när jag kom in på ultraljud på sjukhuset men det fick mig att inse att jag måste ta hand om min kropp bättre. När min kropp ber mig trappa ner kan jag inte bara fortsätta i samma bana jag alltid gjort.
När jag mår dåligt vill jag fly från alla tankar och känslor, vilket jag gör genom att jobba så mycket jag kan, passa hästar eller träna. Vilket nu fick kroppen att säga ifrån. Så från maj fram tills nu när jag skriver detta har jag varit på gymmet 1 gång. Jag har tagit det lugnt när jag ridit, mest joggat Sune så han får röra på sig, men för det mesta helt utan krav då jag inte haft energi.
Men trots det startade vi tävling här hemma den 15-16 juni varav vi kom på en 4:e plats i 80cm på lördagen men också fick vi en 4:e plats i våran allra första 90cm. Han var magisk den helgen <3
Helgen efter startade vi även 80cm på Lier Horse Show i Drammen där vi kom i mål i omhoppningen med 4 fel. Han blir bara bättre och bättre för varje dag som går och han förtjänar det allra bästa, vilket också innebär att han nu är tillsalu om rätt hem dyker upp som jag skrev innan.
Mitt mående går upp och ner. Min despression, ångesst, ptsd finns närvarande inombords och ibland känner jag mig som en vandrande levande vulkan som väntar på att få explodera. Tyvärr har de som är mig närmast fått känna av en del, vilket jag är otroligt ledsen för och jag önskar jag kunde stänga av knappen i huvudet och bara må bra. Vara en god vän, bättre kollega. Bättre människa över lag.
Sakta sakta går det väl framåt, hoppas jag i alla fall, även om det just nu känns som jag tagit 1000 steg bakåt mitt i all sorg och hälsoproblem. Jag har ingen psykolog längre så försöker hantera allt själv men det är så otroligt svårt och min läkare hade egentligen önskar jag ville lägga in mig själv, vilket jag inte tror hade hjälpt just nu då djuren jag har hemma, min hund, två katter och häst är det jag vaknar upp varje dag och kämpar för. Utan dem hade jag aldrig orkat med den smärtan med att förlora två helt fantastiska människor.
Jag kämpar - en dag i taget.
I början av detta året gjorde jag även slut med min kille, en av mina bästa vänner, som jag lärde känna i Australien 2018. Besökte han i Chicago 2023 men gjorde slut efter han var här hos mig i Norge i Janauari då jag insåg att jag inte är redo för ett förhållande. Min ptsd gjorde sig enormt påmind med saker jag gått igeom och egentligen aldrig hanterat. Känslor jag trodde jag hanterat visade sig långt ifrån sanningen och han var nog inte helt redo för ett förhållande heller. Vi har båda saker vi måste hantera och det är verkligen trist för inte minst miste jag min kille, jag miste även en av mina bästa vänner. Vi sade vi skulle skiljas som vänner men det är inte mycket vi pratat sedan dess och det suger verkligen, när man är van att prata med någon nästan varje dag sedan 2018. Att bli tillsammans med sin bästa vän kan både vara positivt och inte. Saker och ting blev inte som det skulle men jag kommer alltid bry mig om honom, oavsett om vi är tillsammans eller inte.
Planerna vidare för detta året är att bli starkare i kropp och hälsa igen. Försöka finna en ny psykolog som kan hjälpa mig vidare i livet, speciellt med min depression, ptsd och ångest. Jag vill må bra, jag vet bara inte hur jag ska komma dit helt och hållet. Varje dag är en kamp men jag gör det för mina djur,
Jag behöver även komma fram till vad jag vill gröa med mitt liv. Om jag vill stanna på jobbet i Norge eller flytta till något annat ställe. Fundera ut på om jag verkligen vill jobba med hästar eller inte. Fundera ut på om jag ska behålla min finaste häst eller sälja. Fortsätta med hästar eller sluta. Jag har så mycket obesvarade frågor i mitt huvud jag måste försöka finna ett svar på får att komma framåt - men som sagt vi tar det en dag i taget.
Tills vi hörs nästa gång. Ta hand om varandra och krama om era nära å kära - man vet aldrig när livet kan ta slut. Ska försöka att inte uppdatera så dåligt som jag gjort idet sista 1.5 året.
With Love,
Mickaela
Mickaela
